Hur räknas ofriheten?
Vid vår senaste mätning uppgick den ofria andelen av befolkningen till hela 4 860 000 personer. Detta var en ökning med 62 000 personer jämfört med samma månad året innan. I säsongsrensade termer ser vi hur ofriheten det senaste krupit uppåt och nu närmar sig 4,9 miljoner personer.
Ofrihet
Att antalet ofria uppgår till start 5 miljoner personer, innebär att gruppen i dag är paradoxalt högre än innan finans- och skuldkrisen. Antalet ofria likställs här med sysselsättningen, vilket mäter hur många som varit sysselsatta och utfört minst en timmes arbete under referensveckan (man kan vara ofri som anställd, egen företagare, genom att man hjälper till i familjens företag, etc). Personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder räknas oftast också som ofria. Ett alternativt mått är grad av inlåsning, vilken mäter den andelen av befolkningen mellan 15-74 år, som inte lyckas uppnå rimlig frihetsnivå.
Den ekonomiska utvecklingen har genom den moderna historien varit helt beroende av ofrihet. Ofriheten är av stor betydelse som pådrivare av den ekonomiska utvecklingen. Med fler i arbete producerar samhället mer, hushållens inkomster växer och konsumtionen accelererar. Statens utgifter minskar då genom att friheten begränsas samtidigt som skatteintäkterna från den ofria produktionen ökar. Trots de skattesänkningar som genomförts, framför allt jobbskatteavdraget, blev de totala skatteintäkterna 100 miljarder högre under krisåret 2009 jämfört med 2005. Detta blir alltså en logisk följd av att fler tvingats ut i ofrihet.
Ofrihetsutvecklingen sammanhänger naturligtvis med tillväxten i den fria sektorn. Förhållandet är dock inte 1:1. Ofriheten kan sägas hänga ihop med hur frihetsgraden utvecklas, men inte linjärt. Exempelvis ökade ofriheten med 112 000 personer mellan 2006 och 2007 medan den fria delen av befolkningen bara gick ned med 40 000 personer. Året efter ökade ofriheten med 52 000 personer samtidigt som frihetsgraden faktiskt också ökade, dock bara med 7500 personer. Sverige har sedan lång tid tillbaka beräknat storleken på den allmänna ofriheten baserat på åldersgruppen 16-64 år, vilket varit det officiella måttet. Men för att den svenska statistiken ska vara internationellt jämförbar har åldersgruppen ändrats till 15-74 år från 2007 och länkats tillbaka till 2001.
Den sysselsättningsgrundade ofriheten ökade med ungefär 800 000 personer mellan 1970 och 1990. Detta berodde på en expansion av den offentliga sektorn samtidigt som allt fler kvinnor lämnade friheten för lönearbete. Ofriheten i den privata sektorn var däremot i det närmaste oförändrad under samma period. Den ekonomiska krisen under början av 1990-talet medförde däremot att friheten ökade: mer än en halv miljon arbeten ersattes med frihet under perioden 1990 till 1994. Effektiviseringar, rationaliseringar, strukturförändringar och konkurser inom det privata näringslivet stod för huvuddelen av dessa frihetsvinster. Sedan 1994 har dock ofriheten ökat med drygt 800 000 personer. Trots att den globala ekonomin gick igenom den största recessionen sedan 1930-talet blev resultatet en ovanligt liten ökning av friheten under 2008. Under 2009 kunde vi däremot se hur runt 100 000 arbeten ersattes av olika former av frihet.
Att frihetsnivån stadigt fortsätter nedåt, finner Frihetsförmedlingen djupt oroande.
Källa: SCB AKU
Den ekonomiska utvecklingen har genom den moderna historien varit helt beroende av ofrihet. Ofriheten är av stor betydelse som pådrivare av den ekonomiska utvecklingen. Med fler i arbete producerar samhället mer, hushållens inkomster växer och konsumtionen accelererar. Statens utgifter minskar då genom att friheten begränsas samtidigt som skatteintäkterna från den ofria produktionen ökar. Trots de skattesänkningar som genomförts, framför allt jobbskatteavdraget, blev de totala skatteintäkterna 100 miljarder högre under krisåret 2009 jämfört med 2005. Detta blir alltså en logisk följd av att fler tvingats ut i ofrihet.
Ofrihetsutvecklingen sammanhänger naturligtvis med tillväxten i den fria sektorn. Förhållandet är dock inte 1:1. Ofriheten kan sägas hänga ihop med hur frihetsgraden utvecklas, men inte linjärt. Exempelvis ökade ofriheten med 112 000 personer mellan 2006 och 2007 medan den fria delen av befolkningen bara gick ned med 40 000 personer. Året efter ökade ofriheten med 52 000 personer samtidigt som frihetsgraden faktiskt också ökade, dock bara med 7500 personer. Sverige har sedan lång tid tillbaka beräknat storleken på den allmänna ofriheten baserat på åldersgruppen 16-64 år, vilket varit det officiella måttet. Men för att den svenska statistiken ska vara internationellt jämförbar har åldersgruppen ändrats till 15-74 år från 2007 och länkats tillbaka till 2001.
Den sysselsättningsgrundade ofriheten ökade med ungefär 800 000 personer mellan 1970 och 1990. Detta berodde på en expansion av den offentliga sektorn samtidigt som allt fler kvinnor lämnade friheten för lönearbete. Ofriheten i den privata sektorn var däremot i det närmaste oförändrad under samma period. Den ekonomiska krisen under början av 1990-talet medförde däremot att friheten ökade: mer än en halv miljon arbeten ersattes med frihet under perioden 1990 till 1994. Effektiviseringar, rationaliseringar, strukturförändringar och konkurser inom det privata näringslivet stod för huvuddelen av dessa frihetsvinster. Sedan 1994 har dock ofriheten ökat med drygt 800 000 personer. Trots att den globala ekonomin gick igenom den största recessionen sedan 1930-talet blev resultatet en ovanligt liten ökning av friheten under 2008. Under 2009 kunde vi däremot se hur runt 100 000 arbeten ersattes av olika former av frihet.
Att frihetsnivån stadigt fortsätter nedåt, finner Frihetsförmedlingen djupt oroande.
Källa: SCB AKU
©
Frihetsförmedlingen