Berättelsen om kampen mellan globalism och nationalism (med eller utan religiösa förtecken) har satt fokus på det liberala tänkandet, som ju intimt sammanhänger med den globala marknadskapitalismen. Främst har detta tänkande börjat kritiseras för sin negativa frihetssyn: att det är viktigare att söka friheten från något, än att vilja uppnå friheten till något.

Historien har visat att längtan efter frihet från gjort liberalismen användbar när det gäller att samla folk för att slåss mot en auktoritär fiende, som till exempel en militärdiktatur. Men så snart liberalismen segrat faller den sönder i miljontals individuella livsprojekt, vilket tycks leda till att samhället efterhand förlorar sin mening. Liberalismens förespråkare menar att detta bara kan vara gott, i och med att mening enligt dem inte ska skapas i politiken utan i vardagen, i slitet med att hålla ihop en familj eller förverkliga ett företag. Liberalismen skulle därmed vara bra för alla genom att den är ”tom” som ett oskrivet blad, färdig att fyllas med individuella visioner. Men dess förespråkare bortser då från att det liberala marknadstänkandet i dag inte bara annekterat politiken, utan också tvingar vanligt folk in i en allt ensammare tillvaro som konkurrerande varumärken i takt med att den privata sfären ekonomiseras. Visioner som utmanar denna ordning släpps inte längre fram, eftersom marknadssamhället utvecklats till en religion (med sekularitet som täckmantel). Dess föreställningar tas inte längre bara för givna, utan har fått status som gudagivna. De som utmanar tillväxtkyrkans berättelse blir därmed betraktade som kättare och förpassas till så kallat utanförskap (som visat sig vara minst lika avskräckande som det det äldre bruket att bränna folk på bål).

I och med att ekonomismen blivit en så central myt i samhället har den fått fritt spelrum att obehindrat utarma planetens resurser och beröva människor deras handlingsutrymme. Det obönhörliga i denna process har lett till en kollektiv förlust av hoppet, en förlorad känsla av mening som också undergräver framtidstron. Detta är en viktig förklaring till varför nostalgin i dag har sådan politisk kraft: i hopplöshetens stilla vatten trivs den giftiga populismen.

Men varför saknas då politiska alternativ som kan erbjuda hopp om en bättre framtid för alla, inte bara de “utvalda”? En viktig förklaring hittar vi i den politiska teoretikern Hannah Arendts påpekande att arbetarrörelsen under 18- och 1900-talen inte befriade människorna från arbetets slaveri, utan tvärtom frigjorde arbetet från att betraktas som slaveri. Arbete blev i och med detta en angelägenhet för alla och så uppstod arbetssamhället. I det politiska utrymme som därmed skapades kunde framgångsrika välfärdsstater byggas med hjälp av beskattning av den enorma mängd lönearbete som krävdes under rekordåren som följde på världskrigens kolossala kapitalförstöring.

Den nyliberala revolution vi därefter gått igenom har tvingat fram fri rörlighet av kapital, något som gjort välfärdsstaterna ännu mer beroende av skatt på just arbete. Samtidigt håller en stor del av arbetsmarknaden på att försvinna genom kombinationen av ökad produktivitet och robotisering. Hela det liberala fältet, inklusive delar av vänstern, har i och med detta hamnat i ett ideologiskt bakvatten: tvingade att upprätthålla idén om det arbetssamhälle som berättigar deras existens har de börjat tävla i politisk trångsynthet genom att försöka skapa fler jobb med hjälp av offentliga subventioner som ibland närmar sig 100%. Att skapa (onödiga) jobb med skattemedel är som att hälla vatten i en sinad brunn, i tron att pumpen ska börja ta. Det är självklart ohållbart och visar att vi behöver stora skatte- och omfördelningspolitiska reformer omgående.

Arbetslinjen har skapat farliga politiska stömvirvlar där det blir alltför lätt för religiösa och ideologiska krafter att fiska efter makt och inflytande. Populisterna får gratis tillgång till utrymme att locka väljare med löften att den trygga välfärdsstaten kan återuppstå (om än bara för en homogen grupp) – en fantasi som förutsätter en återgång till 50- och 60-talens produktionssätt. Vi får aldrig glömma hur sådana här ideologiska låsningar under 1900-talet skickade många miljoner människor i döden och orsakade den största kapitalförstöringen i världshistorien. Därför måste vi sluta klamra oss fast vid föreställningar om kamp mellan ordningar vi redan vet inte fungerar, och i stället ge utrymme för djärvare politiska strategier. Vi på Frihetsförmedlingen har inte svaret på hur destruktiva idéer om polarisering och traditionella politiska positioner ska kunna överges. Men vi vill belysa behovet att utveckla strategier som klarar att undvika liberalismens existentiella fallgrop, arbetssamhällets politiska låsning och populistiska försök att exploatera behovet av samhörighet och trygghet.

Under det senaste århundradet har byråkrati dominerat organiseringen av alla samhällets aktiviteter. Och som vi alla vet har den visat sig väl skickad att genomföra sina olika herrars avsikter. Detta är förvisso skrämmande men vi menar att det är dags att sluta vara rädd för byråkratin i sig. I stället bör vi konstruktivt och medvetet frigöra den från tvånget att okritiskt institutionalisera ideologi för att i stället demokratisera den och avkräva den politiskt ansvar. Genom att göra byråkratins redskap tillgängliga för alla, kan dess fulla potential brukas för samhällsorganisering oberoende av förmodern gudstro, nationalism, hypermodern marknadsideologi, eller för den delen ideologi i största allmänhet. Så kan ett politiskt fönster öppnas mot en både ljus och mångfacetterad framtid. Vi står starka i tron på att detta alternativ bör utforskas och fortsätter därför att med byråkratiska medel stödja människor som har modet att söka friheten till något, både själva och tillsammans.

Initiativtagare till Frihetsförmedlingen, Sveriges största förmedlare av frihet.



Tweet

Se alla artiklar