Den 5 november bjuder vi in alla frihetssökande till en övning i att hantera osäkerhet. Vi träffas vid Kopparmärra i centrala Göteborg kl 18.00.

Vad ska vi göra?

Det är osäkert. Det finns ingen plan vare sig för vad vi ska göra, vart vi ska någonstans eller för hur länge övningen ska pågå. Det finns inte heller några direktiv eller regelstyrda sätt för hur vi ska hantera situationen. Det finns ingen ledare. Inget fast antal deltagare. Inga krav på föranmälan. Bara vi och den osäkra situationen.

Från Frihetsförmedlingens håll deltar Sveriges friaste byråkrat Cecilia Jonasson samt initiativtagarna John Huntington och Lars Noväng. De är lika ovetande som alla andra.

Varför?

Att ställas inför sin egen frihet och se det ansvar som kommer med den väcker inte sällan en känsla av otrygghet eller osäkerhet. Osäkerheten är också en av de vanligaste reaktionerna vi på Frihetsförmedlingen märker av när vi ifrågasätter samtidens grundstrukturer. Vid insikten om att mycket av det vi tar för givet i tillvaron – såsom lönearbete, ekonomisk tillväxt, konsumtion eller NPM-byråkrati – har negativa konsekvenser för människors välmående, samhället, klimatet eller planeten övergår osäkerheten ibland även till existentiell ångest.

“Om jag inte måste jobba, vad skulle jag göra då?”

“Om målet inte är tjäna pengar, vad ska då motivationen att göra någonting komma ifrån?

“Om vi inte eftersträvar ekonomisk tillväxt, vad ska vi då sträva mot?”

“Om byråkrati lamslår människors frihet och undergräver mellanmänsklig tillit, hur ska vi då hantera våra välfärdssystem?

“Om vetenskaplig kunskap inte är normativ och statistik bara kan tillhandahålla generaliserad kunskap, vad ska då vägleda oss i unika situationer?”

“Om jag inte kan konsumera utan att bidra till jordens utarmning, hur ska jag kunna njuta av någonting utan att må dåligt?”

Samtidigt lever vi i en tid då det är en självklarhet att förhålla sig till osäkerhet med hjälp av olika metoder för att förutse och kontrollera framtiden. Vi tar hjälp av analyser, statistik, utvärderingar, uträkningar och evidensbaserad metodik för att upprätta kris- och handlingsplaner. Allt under övertygelsen om att det både är möjligt och eftersträvansvärt att upprätta på förhand utformade förhållningssätt till fortfarande okända scenarier. Detta trots att vi ofta som bäst kan approximera de framtida förlopp som involverar levande ekosystem, sociala processer och mellanmänsklig interaktion. Graden av komplexitet sporrar snarare till allt större förfining av de teknologier och metoder med vilka vi tar oss an att kontrollera framtiden. För att därmed stävja osäkerheten.

Men hur påverkas vi själva och samhället av en sådan strävan efter kontroll? Gör det oss mer trygga eller ökar vi snarare intoleransen för osäkerhet på detta vis?

Även på individnivå uppmanas vi att styra våra handlingar med hjälp av att på förhand söka räkna ut och kontrollera framtida skeenden. Vi sätter upp mål och delmål, gör personliga handlingsplaner och lägger oss till med generella tekniker som vi sedan ålägger oss själva att följa. Det bästa sättet som står till buds för att hantera osäkerhet tycks vara att söka kontrollera oss själva och våra liv “utifrån och in” på detta sätt. Sätta upp rutiner, analysera problemen, ordna logistiken, kontrollera våra beteenden. Oberäkneliga känslor hanteras bäst med hjälp av någon på förhand utvecklad metod. Att avvika eller vara spontan förpassas till semestern.

Övningen syftar till att utforska hur vi kan hantera osäkerhet på helt andra sätt. Hur förhåller vi oss till oss själva, varandra och världen i avsaknad av på förhand upprättade planer?

Vad händer om vi söker vägledning och agens i tillvaron med hjälp av det som är unikt i situationen istället för att ta ut mätbara riktningar och objektivt utvärdera framtiden? Kan fantasin, impulserna, interaktionen mellan oss och våra personliga omdömen vägleda oss? Vad gör vi, vem är jag, vart ska vi, hur känner jag då? Finns det också något positivt att hämta ur det avvikande, det “subjektiva”, det känslomässiga, det spontana?

Kanske kan lyhördhet inför det unika i en situation vara en styrka.

Kanske är “den mänskliga faktorn” inte bara en osäkerhetsfaktor.

Foto: Karen Eliot