Skådespelet fortsätter, teaterpjäsen verkar ha ett oändligt antal akter och både publik och skådespelare börjar bli både trötta och uttråkade.

Kommer det ingen upplösning, en twist eller final som förklarar vad hela pjäsen egentligen går ut på? Eller är det ett skådespel som bara fortsätter för att hålla oss upptagna och inte börja titta i andra riktningar, en förströelse som precis som gladiatorspelen fungerar som en mytologisk avledningsmanöver som gör det möjligt att fortsätta upprätthålla en totalitär regim, en hänsynslös maskin.

Science Fiction-författaren Ursula K. le Guin uttryckte det nyligen såhär: “We live in capitalism. Its power seems inescapable. So did the divine right of kings.”

Arbetets teater är en pjäs som vi repeterat in redan som skolbarn, för att sedan bli skådespelare på livstid. Men pjäsen om arbetet håller på att bli bisarr, vi känner inte längre igen oss i karaktärernas motiv och drivkrafter. Men eftersom alla andra deltar i pjäsen, fortsätter vi att spela med.

Det är kanske dags att konfrontera regissören, att fråga manusskrivaren vad som är dramats upplösning? Får vi inga svar ska vi kanske sluta låta undersåtarna förbli undersåtar när kungen lämnar över kronan till sin manliga arvtagare under ordade former, för att i stället införa mer drama på scenen, skapa tvära kast och oväntade vändningar i en annars dammig och förutsägbar dramaturgi.

Slutet är inte gudagivet.