Kanske en underlig fråga. För visst är det väl alla människors önskan, att vara fria? Få ord har väl, åtminstone vid första anblicken, en så grundmurat positiv klang som fri och frihet. Men, menar jag, ett närmare studium visar att saken inte är så självklar.
Vad betyder frihet? Ett sätt att försöka ringa in begreppet är att fundera över dess motsats: ofri, fången, kanske begränsad, kontrollerad. Dessa ord har samtliga en negativ klang; det är någon annan som bestämmer över dig. Eller, och nu lägger vi i en högre växel, det är någon annan som bestämmer åt dig. Och det är här det blir lurigt.

Att vara fri är att göra vad du vill, att göra som du vill; att tänka som du vill. För tanken föregår alltid handlingen – talesättet att någon handlar först och tänker sedan är bara delvis korrekt. Det existerar alltid någon form av tanke innan en handling utförs, även om den tanken har tänkts långt tidigare. Den finns och den ligger till grund för handlingen.
Om du vill vara fri att göra som du vill, så måste du först tänka, bestämma vad det är du vill (göra). För att kunna bestämma vad det är du vill, så måste du ha medvetenhet. Och medvetenhet är en problematisk variabel.
Till en början förutsätter den en aktiv handling. Du måste skaffa dig din medvetenhet. Det betyder att du aktivt arbetar för att uppnå något – i det här fallet medvetenhet, som är en förutsättning för frihet. Friheten kommer alltså inte utan en arbetsinsats – vilket kan tyckas vara frihetens raka motsats. Därför är det enklare att låta någon annan bestämma åt dig.

Än värre är dock de värden som finns omkring dig. Dessa är värden som ofta omfattas av majoriteten av de människor du möter i din vardag – eftersom de väljer den enklaste vägen – och därför hänger deras värden tungt över din strävan efter medvetenhet och därmed frihet.

Det kan exempelvis vara så, att alla grannarna på din gata tycker det är helt okej att deras hundar skäller som besatta bara du går ut genom dörren, och när någon av hundarna galopperar fram till dig med fradgan hängande ur käften, och du ryggar tillbaka och förbereder dig på att säga adjö till minst en underarm, så säger ägaren: ”Åh han är inte farlig, han är bara nyfiken.” Men om du målar ditt eget hus i ett regnbågsmönster så anmäler de dig till kommunen och polisen och påstår att du får deras villor att sjunka i värde.
Eller grannarna tycker det är helt okej att festa högljutt i trädgården på lördagskvällen, och falla huvudstupa in i syrenhäckarna och trampa sönder späda ligusterplantor, och när du kommer gående så skränar de: ”Kom o ta dej en jävel för faaan!” Men om du lägger dig på din solstol en eftermiddag och röker en marijuanacigarrett i lugn och ro så kastar de snabbt in sina minderåriga barn i husen och anmäler dig.
Eller morbröder och fastrar sitter på släktkalaset och utgjuter sig över alla tiggare och flyktingar som kommer hit och ”lever på bidrag” och ”tar våra jobb” och ”inför sharialagar i vårt land”. Men om du försöker påpeka att det inte är tiggarna och flyktingarna som har gömt undan tusen miljarder euro på konton i Schweiz och på Caymanöarna, och att ett gissel som bankernas ockerräntor för den delen faktiskt är förbjudet enligt sharialagen, så blir det pinsamt tyst runt bordet.

Friheten har ett pris. Är du beredd att betala det?