Vårt språk är sedan länge jobbfixerat. Nästan oavsett vad vi ägnar oss åt, tänker vi på det som jobb. Svaret på frågan “vad jobbar du med?” definierar oss.

Och alla jobbar på. Även långtidsarbetslösa jobbar numera heltid, i bidrags- finansierade och tomma låtsasjobb. Allt för att “göra rätt för sig” enligt arbetsideologin och därigenom “få rätt till” den eftertraktade ledigheten; till en fritid fylld av en massa obetalt arbete i konsumtionsfabriken, på gymet eller i andra sammanhang där man förväntas gratisjobba för att öka sin attraktivitet på olika marknader, främst arbetsmarknaden. Ytterst lite tid återstår för sådana handlingar som är värdefulla på sätt som inte kan räknas i pengar eller omsättas på en marknad; handlingar som är lekfulla och därför ofta nyskapande, uppfinningsrika, kärleksfulla, omvårdande, tillfredsställande, kul. Aktiviteter som man bara har lust till som fri människa.

På engelska är det fortfarande en viss skillnad mellan orden work och labour, där det senare beskriver vad man tvingas till för att kunna sätta mat på bordet. Men på svenska tänker vi på bådadera som jobb – hela vägen till den ytterlighet där konstnären går till ateljén för att jobba. Frihetsförmedlingen menar att om vi ska kunna ta oss bort från arbetslinjen måste vi börja i språket, åter börja göra skillnad mellan påtvingade sysslor och sådant man åstadkommer av fri vilja, för att bättre förstå att värdesätta det senare framför det förra.

Ordet Work finns faktiskt på svenska. Det heter verk. Verk som i konstverk, eller livsverk. Verk som i verkstad, stället där man verkar. Verk som i mänsklig verksamhet. Verk som gör oss till människor, snarare än enbart agenter på en marknad.

Låt oss ta avstamp i denna reflektion i en strävan att bättre förstå och kategorisera arbetet i dess olika former.
Frihetsförmedlingen föreslår att vi från och med nu börjar särskilja tre aspekter av den mänskliga aktivitet som brukar klumpas samman i kategorin “arbete” eller “jobb”:

– Den första kategorin, arbete, kan då avse aktiviteter som krävs för att sätta mat på bordet och ha tak över huvudet, syndafallets pris om man så vill.
– Kategori nummer två, jobb, beskriver rådande organisationsmodell för värdeskapande och tillväxt i det kapitalistiska arbetssamhället. En organisations- modell som utvecklingen verkar ha sprungit ifrån, varför vi gemensamt behöver fråga oss hur vi ska kunna ersätta den utan alltför stora samhälleliga konvulsioner och mänskligt lidande.
– Kategori nummer tre, verk, menar vi är den högsta mänskliga aktiviteten, syndafallets vinst om man så vill, den skapande mänskliga förmåga som gör att vi ibland kan åstadkomma små underverk.

Arbetssamhället har under en lång period hindrat de flesta av oss från att verka.
Har vi råd att fortsätta med den modellen?

– – –
Bild: Mary Cassatt: Lydia at the Tapestry Loom, c. 1881